Ett foto som visar en kvinna med glasögon, axellångt hår och blå jacka och en man med glasögon och en rutig jacka. Personerna sitter på huk bakom en svart labrador i koppel.

Naturcentrums Håkan Lundkvist blir arbetande pensionär

Publicerat

Håkan Lundkvist har gått i pension men blir nu jobbonär. Han fortsätter att inventera och artbestämma skalbaggar och fåglar, om än i mindre omfattning.

Hösten 2026 gick Håkan Lundkvist i pension, men han fortsätter att arbeta på timmar och med de organismgrupper han kan bäst: fåglar och insekter, främst skalbaggar. Han har också goda kunskaper i botanik. För närvarande följer han upp naturvårdsbränningar på brandfält genom att studera insekter knutna till den miljön. ”Men jag kommer inte att ta uppdrag som innebär att jag måste springa över grovblockig terräng i Norrland”, säger han med ett leende.

När vi talas vid har Håkan just rastat familjens två labradorer i granskogen mellan Älmhult och Osby, där de bor på Smålandssidan. Även hundarna Vilda och Sippa är involverade i naturvårdsarbete. Ursprungligen utbildades Vilda på att nosa upp granbarkborrar, men numera letar hundarna mest efter viloställen och kolonier för fladdermöss. Läs mer om Vilda här.

Nyligen var Håkan i Bulgarien i de spännande gränsområdena mot Turkiet. I samband med fångst och undersökning av fladdermöss studerades skalbaggar. Under svåra förhållanden, med torka som gjort vegetationen knallbrun. Men han hittade flera spännande vedbaggar. En spaning han gjorde var att oväntat mycket skog fanns kvar, plockhuggen i motsats till de stora kalavverkade ytorna man ser i Norrland – ”hur ska en insekt kunna ta sig från A till B där”, undrar Håkan.

Fågel- och insektsintresset har följt honom sedan mitten av 1970-talet och började med engagemang i Södertälje och Södertörns fältbiologer. Fåglarna prioriterades och lockade honom att bosätta sig på Öland, där han en tid arbetade på Naturbokhandeln och som vaktmästare på Ottenby fågelstation. ”Jag hoppade in under rödhakedagar och hjälpte till med ringmärkning”, säger han. När pappersbruken efter protester från miljörörelsen slutade med klorblekning av papper ökade trycket på Ölands lövskogar, och då ökade behovet av inventeringar. Håkan och andra specialister upptäckte att det fanns sällsynta insekter, vilket spädde på hans fascination för de sexbenta organismerna. Uppdrag kom från Länsstyrelsen för att bl.a. inventera större ekbock och alvarlarvmördare.

Livet ändrade karaktär och Öland övergavs för flytt till Småland. Håkan började arbeta för Naturcentrum 2018.

Ett foto på en person med svarta arbetsbyxor, blå tröja och grå mössa som ligger på knä och gräver med en liten spade i spillning på marken. I bakgrunden över går den öppna gräsmarken i barrskog.
Håkan Lundkvist inventerar dyngbaggar i naturbetesmarken i Horna Sandar NR (Åhus, Skåne) hösten 2025.

Jag frågar om han har något spännande minne från sin tid i fält. Håkan dröjer en stund i tanken och berättar sedan om ett skalbaggsmöte i Kuusamo i Finland, i samarbete med universitetsfolk som innebar att de hade tillstånd att röra sig fritt – i det björnrika gränsområdet mellan Finland och Ryssland. ”När du släpper ut skalbaggsnissar fritt brukar det uppstå något som jag kallar en solfjäder, alla sprider sig åt olika håll. Plötsligt var det knäpptyst kring mig, jag insåg att jag behövde ta mig tillbaka själv. Det började med att jag gick norrut i stället för söderut. Jag var vilse och hade hög puls men hittade så småningom tillbaka, skärrad, men jag slapp upptäcka att jag vandrat in i Ryssland.”

I Sverige finns omkring 4800 arter skalbaggar, och av dessa har Håkan sett 3500; han har hittat ett antal nya arter för landet. Favoriterna är bladbaggar, medan fjäder- och kortvingar är ”besvärliga”. ”Jag fascineras mycket av samspelet mellan värdväxt och skalbagge, att leta efter värdväxten för att därmed kunna hitta skalbaggen.”

Vad ska du göra på fritiden när du nu får mer tid? ”Jag ser fram emot att göra fler studier på arter och att leta rätt på dem. Olika bladbaggar är roliga när det gäller värdväxter, där finns det en hel del att jobba på.”

Text: Tomas Carlberg